Hellre rebell än skamsen

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag ska fotograferas på tisdag och har fått ett långt brev med saker att tänka på gällande klädsel. Fotograferingen äger rum efter en två dagar lång konferens så jag måste tänka ”rätt” när jag packar.

Packningen måste göras nu (söndag kväll) för vi åker tidigt imorgon. Jag ligger på sängen med tårar av ilska, skam och sorg. Jag kan inte följa klädkoden.

Jag har varit fattig så länge att min garderob har stora hål. Jag har dessutom gått upp i vikt vilket gör glappen ännu större. Plus att det är svinvarmt ute så ännu mer kläder går bort.

Jag vet hur mycket väl kläders makt, har pluggat dräkthistoria på universitetet, men har aldrig hittat motivationen att foga in mig i den mall som förväntas av min roll. Behovet att få vara mig själv är starkare än behovet av grupptillhörighet. Inte alldeles ovanligt för personer på autismspektrat.

Min smak passar inte in i koden, jag passar inte in i ramen. Jag försöker tänka att jag är bra som jag är och att folk som inte kan se förbi dumma mallar går miste om mycket i livet.

Ändå det är jag som ligger på sängen med tårar trillande av skam och kläder som inte alls kommer vara representativa för att jag inte haft tillräckligt bra framförhållning. För jag har prioriterat mitt barns behov. Den enda strategin jag kan använda är att hålla huvudet högt, bära mina kläder med stolthet för jag tycker om dom även om dom, liksom jag, inte följer normen.

Vägrar, rebell

Villfarelser http://villfarelser.nu/

Jag skrev inlägget igår delvis som ett sätt att bearbeta känslorna som var så starka att jag bara ville vägra vara med. På fotograferingen, konferensen, i partiet (bilderna är för valkampanjen) och i livet. Det är en av dom svåraste bitarna med NPF för mig, känslorna blir så oproportionerligt stora ibland. Att skriva är ett bra sätt för mig att få landa och brukar leda till att jag kommer på lösningar. Lösningar som är bättre än att dö eller stänga av och sluta mig inne.

Idag ser jag framemot konferensen. Känner mig fortfarande orolig för fotograferingen, men mest för att stå framför kameran. I min väska ligger några av mina favoritplagg, vissa tänker jag handtvätta på hotellet.

Mitt parti kämpar för allas lika värde, för att göra livet lättare för dom med låg inkomst, för att alla ska kunna vara med i samhället på sina villkor utifrån sina förutsättningar. Så det vore orimligt att jag skulle bli bestraffad på grund av att jag inte haft råd eller framförhållning att köpa en ny sommargarderob som är representativ i en konservativ mening men med min twist. Jag tänker att det viktigaste är att jag visar vem jag är och att jag trivs med det jag har på mig.

Nu tänker jag väcka mitt sovande barn så vi kan åka på konferens och ha kul. Förstå att partiet ordnar barnpassning åt dom som behöver för att föräldraskapet inte ska vara ett hinder. Det tycker jag är något för resten av Föreningssverige att ta efter.

Annonser

Lära sig känslor i skolan?

Etiketter

, , , , , , , , ,

Läste nyss ett blogginlägg om känsloundervisning i skolan.

Oj vad jag hade varit hjälpt av att få lära mig om känslor i skolan! Det hade mina föräldrar också och väldigt många jag känner. Jag är glad att jag hunnit bli emotionellt vuxen innan jag skaffade barn men det har varit en tuff resa hit och jag halkar lätt in i gamla inlärda mönster i pressade lägen.

Nyfikenhet, besvikelse, ilska

Vi jobbar hårt för att lära vårt barn uttrycka sig och få känna precis vad som bubblar upp, alla känslor är ok och önskvärda. Att lära barnet hantera känslor är kanske den viktigaste uppgiften som förälder, förutom att tillgodose basbehoven då förstås. Här har barnet fått ett par vingar, glatt sprungit ut för att kunna ta sin första flygtur men…

Glädje är nog den enda känsla jag kunde identifiera och lät bli att kväva men den försvann såklart ändå eftersom jag höll tillbaka allt annat. Förstå att jag redan i gymnasiet såg apati som önskvärt för att mina känslor var för ohanterliga och hade ingen omkring mig som kunde lära mig identifiera, sätta ord på och hantera det jag kände.

Jag hade lärt mig att jag skulle vara glad, söt och följsam och jag klarade inte av det längre. Jag var arg, ledsen, rädd, sviken, besviken, skuldtyngd, ifrågasättande och saknade hopp. Gav jag uttryck för det fick jag veta att det inte alls var så och i skolan blev jag kallad obstinat och blev tvingad till en kurator som satt med en felsökningsmanual där jag inte heller passade in och därför inte kunde må så dåligt.

Allt jag inte fick känna blev ångest och ångesten blev en del av min identitet, så pass att det var skrämmande att 17 år senare påbörja en process för att tillåta och läka mitt känsloliv.

Jag får fortfarande ångest ibland, blir deprimerad och sätter munkavle på mig själv men jag är inte längre rädd för att bli inspärrad och jag sätter sällan fel ord på det jag känner. Jag förväxlar inte längre rädsla med sexuell attraktion. Jag tror inte längre att kärlek gör ont eller är något jag måste kämpa eller ändra på mig för. Jag litar inte på människor som ljuger. Jag kan identifiera mina och andras destruktivitet och göra medvetna val om vad och hur mycket jag kan tillåta i mitt liv.

Jag har massor kvar att lära men så är det alltid, ju mer en lär sig desto mer förstår en hur lite en kan.

Långt utanför komfortzonen

Etiketter

, , , , , , , , , ,

​Jag har alltid ”vetat” att jag var ful det spelade ingen roll vad någon annan sa för jag kunde inte ta in det. Äcklet jag i tonåren började känna inför min egen kropp visste inga gränser. Jag var instängd i mig själv, fånge. Enda andrummet var när jag provade en ny drog, då brydde jag mig inte, eller om jag hittade något annat som jag kunde bli helt uppslukad av. 

Som jag tidigare nämnt har jag jobbat en del för att kunna acceptera och älska mig själv. En viktig del har varit att gå emot mina rädslor och föreställningar om mig själv så när fotografen Ylva-Li Niggemann efterlyste frivilliga till ett projekt om amning så anmälde jag mitt intresse, hon hörde av sig och vi bokade in en tid. 

När vi sågs kände jag mig ovanligt bekväm med henne. Hon hade en ärlig öppenhet och närvaro som inte är så vanlig vid ett första möte, det visade sig sen att hon var en diagnossyster på autismspektrat. Vi promenerade ut i en skog en kall försommardag och resten var magi. Jag låter bilderna tala för sig själv. 





När jag först fick se hennes foton slogs jag av deras skönhet och när jag visade min man sa han: ”Nu får du äntligen se dig själv genom mina ögon.” 

Det känns fortfarande surrealistiskt att kvinnan på bilden är jag men ett är säkert kriget mot min själv är slut och jag har bilder som kan påminna mig om det när jag börjar fokusera på detaljer och skavanker. Visst har jag celluliter och extra fluff men jag har förmågan att älska och den är min styrka. Det vackra skogsväsen jag ser på bilderna bryr sig inte om sån skit, hon är och hon är jag. 

Vegetarian i en månad 

​Idag, 1:a oktober, är det World Vegetarian Day  och den här månaden är Vegetarian Awareness Month så jag passar på att utmana mig själv till att äta vegetariskt den här månaden. Jag avstår från att äta djur men kommer fortsätta äta mejeriprodukter och ägg, alltså vegetarian inte vegan. 

Jag vann en utlottning att delta i I Quit Sugar 8 Week Program genom Miss Marzipan. Jag startade sent och har halkat efter pga att höstdeppen golvade mig så jag ligger 2 veckor efter men är fast besluten att fullfölja programmet. Turligt nog hade jag valt den vegetariska vintervarianten för att få inspiration och bli bättre på vegokäk vilket kommer underlätta min köttfria månad avsevärt.

Girl power, vego

Här hade jag velat ha en snygg och aptitretande bild på vegetarisk mat jag lagat men grejen är den att min energi är förbrukad när maten är lagad så mycket piffigare än så här blir det inte. Ides inte ens plocka undan dotterns bok men den är åtminstone färgglad. Maten är i alla fall både god, nyttig och mättande.

Jag kommer föra dagbok över energinivå, humör och mående i appen Fertility Friend eftersom den snyggt sammanställer alla inmatade uppgifter i ett diagram. Jag brukar använda den för att se om en ny behandling/medicin/livsstilsförändring har någon effekt. För övrigt är den appen min favorit när det gäller att hålla reda på menscykeln, vilket är bra både om en vill bli eller undvika att bli med barn, men mer om det en annan gång.
Jag ska inte sticka under stol med att chansen att vinna  $1000 gav mig en extra knuff i att ta beslutet. Vill du också avstå från kött 1 dag, 1 vecka eller 1 månad och samtidigt ha chansen att vinna pengar? Här är länken. 

Största utmaningen kommer nog bli min födelsedag den 22:a. Jag älskar tårta och att äta vällagad mat, tyvärr är många restauranger rätt oinspirerade på vego så jag brukar välja kött. Men nu ska jag fira att jag levt 45 år och det utan både kött och socker. Det ska fan gå! Livet måste kunna vara njutbart utan att vara destruktivt på något sätt, jag vill kunna äta gott utan att skada mig själv eller planeten. Återkommer. 

Ordning hemma – första veckan 

Etiketter

, , , , , , , , , ,

​Första veckan gick fort och ganska lätt. Bra, för det gav mersmak och spillde i livet i övrigt. Jag har numera en kvart inbokad för ordning och reda varje dag, tänkte försöka hålla det även när utmaningen är slut, kom dessutom överens med boendestödet om att det är det vi ska ägna vår en och en halv timme i veckan åt (mer om det i ett annat inlägg. 

Dag 1: 

Göra mig av med 2 saker som stör mig. 

Det blev en trasig toasits (så slipper jag klämma rumpan när jag torkar mig och förhoppningsvis sporrar det kalla porslinet till att faktiskt byta till den hela toastolen vi har i bodan, den vi har rinner konstant – mycket oeko) och halvvissen basilika som stått i köksfönstret och gett mig dåligt samvete (har svårt att slänga växter det finns liv i). 

Dag 2:

Göra mig av med 1-2 saker jag inte använder. 

Det blev till sist bara en sjal som hamnade i en kasse  med kläder som ska ges bort, antingen på en klädbytardag eller till klädinsamling för någon hjälporganisation vi vill stödja. Däremot började jag röja undan så vi ska kunna bära upp linneskåpet till sovrummet. 

Dag 3:

Göra mig av med 1-2 saker som är minnen, arvegods eller gåvor jag inte vill ha, känns det svårt kan jag spara ett foto. 

Jag har fått massa kartonger med saker mina föräldrar sparat åt mig så jag gjorde det lätt för mig och tittade i en av dem. Det blev några pappersdockor med kläder som jag gjorde som barn plus en trasig leksak. 

Mångfald, rasifierade dockor, Mon Ami

Den trasiga apan, Mon Ami, är av plast och vi plastbantar så jag tyckte inte den var värd att laga. Jag blev väldigt glad att se klippdockorna, beundrar arbetet jag lagt ner men också mångfalden. Dockorna jag lagt ner mest energi på är rasifierade.

Dag 4:

Ge kärlek och beröm till någon som gjort något bra. 

Jag har tackat min man och min bror för bra saker dom gjort men inser nu när jag skriver att det inte är samma sak. Jag har däremot berömt vår höna Endipp för att hon ruvar så bra, våra hundar när dom skött sig extra bra och vår dotter när hon gjort något nytt, gör som vi sagt eller gjort något nytt. Kan dra slutsatsen att jag behöver träna på att berömma mig själv och andra vuxna. Tur att det finns fler timmar på den här dagen! 

Jag berömde min man och min bror för medvetna ansträngningar jag ser dem göra och för framsteg som skett över tid. Det kändes bra men det är definitivt något jag behöver göra oftare. Jag lyckades dessutom känna mig nöjd med min egen insats under dagen och det är nästan som att berömma mig själv. 

Dag 5:

Skriva ner 3 saker jag vill ägna min tid åt.

Jag vill ta hand om mig själv genom att träna, veckovis hemmaspa och äta bra hemlagad mat.

Jag vill umgås med familj och vänner. 

Jag vill vara kreativ och försörja mig på det, i det ingår att bli så självförsörjande som möjligt genom odling och djurhållning och att starta eget. 

Dag 6:

Skriv ner mitt mål för den här utmaningen, det ska vara specifik, mätbart, realistiskt och tidsbundet.

Mitt mål är att lägga grunden för att faktiskt få ordning hemma genom att ägna 15 minuter om dagen till det, så genom att göra alla uppgifter så har jag skapat en ny rutin. Jag ska ta en kvart på kvällen när barnet somnat, innan jag tar egentid och umgås med mannen. Jag har tagit före-bilder och lagt upp på Instagram, dokumenterar undertiden, redovisar i bloggen och kommer ta efter-bilder. Jag ska vara klar med utmaningen i början av oktober men ordningskvartarna kommer ligga kvar på mitt schema tills jag kommer på en bättre metod.

Dag 7:

Rensa en översta hylla. 

Jag tog hyllan på kattvindan som är tänkt att bli säsongsklädkammare. Packade ner alla urvuxna babykläder i en säck i väntan på en broster. 

Ordning hemma, översta hyllan

Översta hyllan. Det finns fort lite saker där som ska bort men det är stor skillnad hela hyllan var proppfull med urvuxna babykläder, som på bilden till vänster.

Det mesta som rensas bort går till återvinning på ett eller annat sätt, vi slänger väldigt lite i brännbart, på det sättet är det lättare för mig att göra mig av med grejer med gott samvete. 

Ordning hemma 

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , ,

​Har antagit en utmaning för att få bättre ordning hemma. Eftersom vi var på semester så började jag lite senare, eventet drog igång vid månadsskiftet, känner mig väldigt taggad över att ta tag i det här igen. 

Jag har levt i en avbruten rensningsprocess i många år nu. Jag hade ganska bra ordning men hade samlat på mig på tok för mycket saker och började rensa. Blev avbruten av stambyte, fasadrenovering, fyrtioårskalas, lägenhetsrenovering och nu senast flytt. Varje gång panikpackades det och undan för undan fick jag allt mindre koll på var mina saker är och vad jag har, sen flytten har flyttkartongerna flyttats och fler tillkom i samband med att mina föräldrar flyttade upp. Kaoset är ett faktum. Kolla gärna Instagram så får ni se. 

Vi kan lägga till att vara småbarnsförälder, ha hus och husdjur till ekvationen och sen kommer den tyngsta biten, mina neuropsykiatriska funktionshinder. ADHD:n gör att jag lätt tappar koncentrerationen och hamnar på sidospår och autismen att jag gärna snöar in på detaljer och förväntar mig ett perfekt resultat. Jag har svårt att få vardagen att gå ihop redan från början, rutiner är ett gissel och jag jobbar ständigt med att försöka balansera hur jag vill att det ska vara mot hur det faktiskt är. Ett par exempel från min vardag: Jag öppnar skåpet under diskbänken för att slänga något, ser att det är en fläck på sidan av papperskorgen och vips så storstädas skåpet med minutiös noggrannhet när jag egentligen höll på att städa av diskbänken för att kunna laga mat. Eller när jag skulle putsa fönster och fastnade 8 timmar med balkongdörren för att det aldrig blev helt rent, hittade alltid en prick eller rand. Eller när jag ska städa skrivbordet men börjar sortera, vässa och dammtorka alla pennor. Sånt här tar inte bara tid utan orken tar slut och så blir inte det jag egentligen skulle göra gjort, den dagen. 

Min dröm är att leva i ett vackert hem där jag har vad jag behöver, känner glädje inför mina ägodelar och har så pass ordning att det finns en möjlighet att hitta det jag söker inom ett par minuter. Inte helt orimligt men det kommer ta tid. Eftersom hela syftet med bloggen är att visa hur jag med små steg förändrar min vardag så jag till slut lever i min dröm så tänkte jag att ni ska få följa med mig i den här processen. Jag har gjort det förr så jag vet att det går. 

Döden, och betydelsen av ett liv

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Eutanasi, barmhärtighetsmord, avlivning. Återigen slås jag över hur svårt det kan vara att tala om döden, särskilt för att jag känner att jag saknar ord. Inte så att jag är ordlös, snarare ordfattig (ändå är jag väl medveten om att jag har ett rikt ordförråd) men vi talar inte så mycket om döden. Inte i klartext. Flummiga omskrivningar finns det gott om men dom vill jag inte använda, det känns oärligt och fegt för mig. För vagt. För bäddat för missförstånd. Och det ger mig en obehagligt klibbig känsla som av att försöka slippa undan.

Jag tror att genom att inte respektera och våga bemöta döden så tappar vi respekten för livet; för vårt, för andras, för djurens/växternas/mikroorganismernas/planetens och universums liv, och i förlängningen förmågan att leva fullt ut på ett rent personligt plan.

Hönsmamma, Hedemorahöns

Hedemorahönan Brunhilde skyddar sina kycklingar mot regn och kyla (du kan se dem skymta fram under henne).

Idag var jag tvungen att ta det tunga beslutet att avsluta ett annat liv, ett som jag under månader byggt upp en relation till. Brunhilde, vår älskade hönsmamma som i våras ruvade fram vår första kull kycklingar, har sedan en tid varit hängig. Jag har googlat, läst böcker, rådfrågat i forum och min man har pratat med en veterinär, vi har verkligen gjort allt vi kan men hon har inte blivit bättre. Nu när vi kom hem från vår sexdagarssemester såg vi en markant försämring, trots att hönsvakten verkligen pysslat om henne enligt konstens alla regler, så jag fick läsa på om hönsslakt (åter ett ord som känns lite opassande i sammanhanget).

Vi bestämde oss för att göra det så stressfritt som möjligt för Brunhilde. Jag lyfte upp henne i famnen och bar ut henne till kubben. Hon var helt lugn när slaget från gummiklubban föll och gjorde henne medvetslös, det är lag på att djur ska bedövas innan slakt, strax därefter blev hon halshuggen av yxan (en ärofylld död i det feodala samhället, antagligen för att det går så fort). Det kändes förvånansvärt lätt, antagligen för att jag visste att det var rätt beslut. Det hade varit grymt av oss att låta henne plågas längre.

Hedemorahöns, Hedemorakycklingar, hönsmamma

Brunhilde med sina kycklingar, taget i våras.

Tack Brunhilde för allt; för kycklingarna, för alla ägg, för att du varit så fin mamma och för allt du lärt oss (särskilt mig)! Ditt liv var en gåva och tack vare dig vet jag hur jag ska ta hand om ruvhönor, kycklingar, konvalescenter, höns i allmänhet och hedemoror i synnerhet. Jag har lärt mig mer om sjukdomar, ohyra och näringslära och steg för steg blir både hönshus och hönsgård säkrare, trivsammare och mer hygienisk. Du har helt enkelt hjälpt mig bli en bättre hönsägare, tack!

 

 

Social utmattning och konsten att fylla på reserverna 

Etiketter

, , , , ,

Väddklint, nässelfjäril

En nässelfjäril på en väddklint fångade min uppmärksamhet på hundonaden och jag blev påmind om livets skönhet.

Ett av områdena min autism märks mest är i sociala sammanhang. Inte alltid bara för att jag som så många andra inom spektrat upplever dom sociala koderna som ett minfält, jag har knäckt tillräckligt många koder för att kunna glida med när jag vill, snarare för att jag blir så himla utmattad.
Jag hör andra prata om energitjuvar för mig är alla andra människor energitjuvar (ibland, när ADHD:n slår igenom som mest, lyckas t o m jag själv dränera mig på energi), jag blir helt slut av att interagera. Större sociala sammanhang där jag inte är helt bekväm är värst, då blir jag sängliggande dagen efter. Det har varit en del sånt på senaste tiden, med rave för att fira vår ettåring och vårt bröllop.

Kärlek

Backstage på bröllopet. Jag och dottern tog en amningspaus, hon tog en tupplur efter och jag njöt av att bara ha henne nära sen orkade jag vara trevlig resten av bröllopet också.

Visst vore det ibland bekvämt att falla in i självheten och stänga ute alla men jag vill inte vara så, dessutom har jag ett ansvar att rusta mitt barn med allt hon kan tänkas behöva i livet och hon behöver ett nätverk och närvarande föräldrar. Nätverk behöver jag med, även om jag motvilligt fått erkänna det, och jag bygger upp det med omsorg numera. I det finns det människor som tillför saker som passion, kärlek, inspiration, trygghet, engagemang och kunskap och om priset jag måste betala för det är energi så är jag villig att betala det och lite till men jag är däremot inte villig att lägga energi på relationer som inte fungerar/ger tillräckligt så jag kör med kvotering, jag ger bara plats för ett fåtal dysfunktionella relationer och det är närhetsprincipen och nödvändigheten som avgör prioriteringen. Krasst? Kanske det, men det är jag som får betala priset i brist på ork att klara vardagslivet och utbrändhet. Så illa är det.  

Jag påbörjade det här inlägget innan bröllopet medan jag satt och åt lunch på Food Village i väntan på min maid of honor som hade ordnat ett litet firande av mig inför bröllopet (möhippa är ett hopplöst omodernt ord). Jag satt och funderade på hur jag skulle orka men så visade det sig vara precis vad jag behövde! Det var bara vi två på spa och vi har varit på tyst retreat ihop så vi har inga problem att umgås utan ord, även om det blev en hel del prat. Vi badade, yogade och pysslade om oss själva med en sparitual. Kvällen avslutades med en middag hos henne, så hela dagen fick jag bara i mig god och nyttig mat och dryck. Precis vad jag behövde för att komma i balans igen och blev dessutom piggare än när jag vaknade, jag fick både ork och hopp nog att genomföra bröllopet och allt vad det krävde av mig i form av samvaro, samarbete och exekutiva funktioner…inte mina starkaste sidor m a o. 

Andra sätt för mig att ladda upp mig på är spela, yoga, springa, läsa, skratta, meditera, skapa, kroppsarbete, meditera, promenera, tystnad, kolla på film, vara ute, fotografera, lära mig saker m.m. Enligt min gamla psykolog kopplar jag tydligen av genom att fokusera. Det är fotograferandet ett utmärkt exempel på, jag blir mer närvarande i nuet genom att skildra detaljer och ibland behöver jag filtrera världen genom linsen för att göra den hanterbar. Sen jag lärde mig hur jag fungerar och varför har mitt liv blivit så mycket lättare, jag kan sätta gränser och tillgodose mina egna behov. Mycket är tack vare att jag äntligen fått diagnos i vuxen ålder, jag behöver inte längre försöka tvinga mig att fungera som andra förväntar sig utan bara förhålla mig till mina svårigheter och hitta sätt som fungerar för mig.

Rasullera, multitasking, yoga

Den här bjuder jag på. Det är dagarna innan bröllopet, jag var enormt stressad över allt som skulle fixas men bestämde mig ändå för att ge mig själv lite egentid medan barnet sov. Här gör jag sjukgymnastik (har fortfarande foglossning och överrörligheten börjar fresta på lederna), tankar D-vitamin & ljus och gör på frisörens order en lerinpackning för håret – multitasking.

 

Google-farmande

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , ,

Vi har, som bekant, köpt vårt drömhus på landet och fick en relativt stor tomt med odlingsmöjligheter, höns och en liten ladugård med höskulle, dass och fähus med på köpet. Det här öppnar enorma möjligheter, finns så mycket vi skulle kunna göra men vi har bestämt att vi ska ta det väldigt lugnt i år för att se vad som kommer upp var i trädgården, känna efter vad vi vill göra och i vilken ordning dessutom har vi första barnkalaset nästa helg och vårt bröllop helgen efter förutom en himla massa läsande att göra.

gräsklipp, täckodling, solrosor

Våra solrosor ska få växa i potatislandet, idag täckte jag jorden med gräsklipp som legat och väntat på att jag ska ta hand om det. Gräsklipp ska även få täcka runt jordgubbar, potatisar, majs och ärtor.

Vi kan egentligen inte särskilt mycket om att ha hus och våra odlingserfarenheter sträcker sig till min balkongodling och puttelilla odlingslott på granngården i Stureby. Jag jublade varje gång det regnade för att det påminde mig om att jag åter igen glömt vattna på lotten men växterna klarade sig rätt bra tack vare att grannarna vattnade, jag gick nämligen helst inte dit förrän det blev mörkt för att det var för många fönster som tittade på mig (lite lätt paranoid, jag vet) och ville helst slippa småprata med dom andra odlarna.

Fast bristande kunskaper är ingen ursäkt när all information en kan tänkas behöva finns på internet, och även det en inte någonsin kommer behöva eller ens skulle vilja veta. Här behöver jag inte bekymra mig särskilt mycket för grannarnas sociala kontroll, det är skapligt insynsskyddat och dessutom har jag gett mig fan på att skita i vad jag tror att andra tycker och lägga min energi på att trivas i mitt eget liv. Skavande normer undanbedes i vårt hörn av paradiset, tack!

rabarber, google-farmare

En trött och glad google-farmare efter att fått ha möjligheten att jobba ute lite. Försökte visa för en vän att vår rabarber når mig till höften, men lyckades inte så bra med perspektivet. Däremot behöver jag lära mig koka rabarbersaft.

Ooops, nu börjar jag prata om annat än jag tänkt igen.. Jo, att lära mig allt jag behöver veta om ekologiskt hållbar odling och djurhållning via Google och sociala medier gjorde att jag när jag en kväll stod och vände jord med grep kom på att vi är google-farmare.

Google-farmande är en enormt bra träning i källkritik och för mig även att våga lita på min intuition, för varje råd jag hittar tipsar någon annan om motsatsen. Det här sättet att lära tilltalar mig enormt. Jag börjar med en frågeställning, gör efterforskningar, sållar materialet, använder mig av det jag vill och struntar i resten. Blir det inte bra eller känns fel så får jag leta ny info och prova på ett annat sätt. Ingen prestige, inga krav och ödmjukt. Jag stortrivs, växer och frodas, dock inte lika bra som ogräset i jordgubbslandet som jag inte orkat hålla efter, barnet och hälsan går först.

jordgubbsland, täckodling, ogräs, google-farmning, rabarberblad, jordgubbar, återbruk

Jordgubbslandet behöver rensas och täckas, majs och ärtor ska planteras där rabarberbladen ligger och gräset behöver en rejäl omgång med trimmern eller lien. En bit av orginalstaketet, eller om det är grinden, får funka som spalje.

Skillnadens trädgård är min största källa till inspiration när det gäller odling, tillsammans med Alternativ.nu. När det gäller hönsen har jag en bibel, Höns av Karin Neuschutz, att falla tillbaka på plus olika hönsgrupper på Facebook och såklart både Skillnadens och Alternativ, sen har vi även knutit kontakter med hönsintresserade grannar som vi kan fråga om tips och hämta inspiration ifrån. Det är roligt att leva i lärande.

Boendestöd – hjälp att klara vardagen

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Efter att ha skrivit om boendestöd både här och på min privata facebookprofil har jag fått frågor från olika vänner som undrar vad det är, vad det innebär och vem som kan få det.

Boendestöd är en tjänst kommunen tillhandahåller för personer som har svårt att klara av sin vardag p g a ett psykiskt eller neuropsykiatriskt funktionsnedsättning som uppfyller kriterierna för SoL eller LSS. Hur stödet utformas är upp till kommunen. Det innebär att i vissa kommuner, t ex Luleå, kostar det lika mycket som hemtjänst medan i andra är det gratis, t ex Stockholm och Norrtälje. För personer som redan lever på marginalen kan det här göra att de inte har råd att ta emot hjälpen fast de kanske skulle behöva den. Hur själva boendestödet utformas beror på individens behov men det syftar till att hjälpa klienten att klara av att ha ett hem och ett så normalt liv som möjligt, arbetet utförs tillsammans.

Jag och mina gamla boendestödjare utvecklade ett lite eget sätt att arbeta för att täcka upp mina behov. Ofta är det igångsättning, påminnelser och planering jag behöver hjälp med. Det skötte vi delvis via SMS och korta telefonsamtal. Detta tillvägagångssätt använde vi oss av om de av någon anledning inte kunde komma vanliga tiden och under perioder när jag övade på att bli mer självständig. Tiden vi sågs var det flexibilitet som gällde, mina behov och min dagsform varierar oerhört och skulle boendestödet vara för fyrkantigt så skär det sig. Det har varit jättebra för mig att lära mig verbalisera vad jag behöver, det underlättar i min nuvarande samborelation.

babyfötter

Bilden har inte direkt med texten att göra annat än för att lätta upp den och för att det här är ett annat sätt för mig att orka med vardagen, att njuta av närvaron av mitt barn.

Hur kunde det då se ut för mig med boendestödet? Från början hade jag 1,5 timme 2 gånger i veckan men när jag hade börjat få mer rutiner och ett aktivare liv så blev ena gången på distans via SMS, så småningom tog vi bort den men nu tänkte jag beskriva hur det såg ut när jag hade båda typerna för tydligen är vårat arbetssätt något unikt. Jag blev inbjuden att föreläsa om det och om hur det är att behöva den här hjälpen för socialpsykiatrin i min gamla stadsdel (det skulle jag gärna göra igen, kontakta mig) och min nya LSS handläggare blev fascinerad när jag berättade hur det har sett ut tidigare.

På dagarna boendestödet kom hem till mig hjälptes vi åt med sånt jag har svårt att få gjort annars t ex handla, diska (nu har jag diskmaskin så det är inte ett så stort problem längre), städa (har jättesvårt för dammsugarljudet), vika tvätt, dammtorka, ringa vissa samtal, sortera papper m.m. Vissa dagar fungerade boendestödet mer bara som ett stöd, vi kunde sitta ner och prata om olika problem jag stötte på i min vardag och hitta lösningar och förhållningssätt som passade mig. Ibland gick vi iväg med förpackningar till återvinningen för att lägenheten inte skulle svämmas över de perioder när lägenhetens trösklar var för höga och andra gånger gick vi till odlingslotten för att jag inte klarade av att möta grannarna annars.

Dagarna när jag hade boendestöd på distans började med att jag SMS:ade min planering för vad jag skulle göra under den tiden och fick respons på det (en av mina svagheter är att inte lyckas göra realistiska planeringar för jag har dålig tidsuppfattning). Ofta var svaret att det lät lite väl mycket och så fick jag hjälp att prioritera (en annan av mina svagheter). När tiden gått ut följde vi upp via SMS eller ett kort samtal, då fick jag berätta vad jag gjort och hur det gått.

Vi kunde även köra med läxor mellan gångerna, t ex om vi började att sortera papper så skulle jag fortsätta med det emellan eller att jag skulle ha en handlingslista klar så vi kunde åka och handla.

För mig innebär hjälpen boendestödet kan ge inte bara en enklare vardag och ökad livskvalitet utan även ökad självständighet, mina närstående behöver inte längre hjälpa mig att ta hand om mitt kaos när det blir mig övermäktigt och framför allt behöver dom inte oroa sig för mig för jag har fått rutin på att ta hand om mig själv.

Jag vet inte om det här gjorde det hela lite klarare. Fråga gärna så ska jag göra mitt bästa för att förklara.