Etiketter

, , , , , , , , , ,

Mina neuropsykiatriska funktionshinder syns mest på hur det brister i mina exekutiva funktioner. Jag kan göra och lära mig nästan vad som helst om jag är motiverad och naturlagarna tillåter det, problemet är att även om jag kan så går det inte alltid. Jag får inte till det; motståndet blir för starkt, jag blir avbruten och kommer av mig, jag glömmer, jag hittar inte det jag behöver, jag glömmer bort tiden, jag fastnar i något annat, jag blir störd av något och kan inte fokusera tillräckligt, planeringen brister, jag uppskattar tiden fel, jag tappar intresset..

För en NT-människa kan lösningen verka enkel, jag behöver bara ta mig i kragen och sluta vara så lat/göra mig dummare än vad jag är. Åtminstone är vad jag fått höra hela mitt liv. ”Så där är det för alla!”, ”Du ska inte tro att du är så jävla speciell!, ”Det är bara att skärpa sig”, till och med uppmuntran som ”Du kan om du vill” blir en press. Grejen är att jag skärper mig mer än dom flesta kan ana. Mina svårigheter kommer fram i varenda uppgift jag ska utföra. Stanna upp och försök ta in det. Varenda uppgift!

Det innebär att jag får koncentrera mig även när jag utför sysslor som för andra är automatiserade. Jag måste räkna när jag borstar tänderna för att borsta lagom länge eftersom jag inte kan relatera till tid så blir det lätt både för kort och på tok för länge. Jag måste fokusera för att inte glömma nästa moment, även när det gäller rutiner. Ringer telefonen och jag svarar kommer jag av mig och kommer troligen börja med något helt annat eller missa en tid. Därför är min telefon ofta på ljudlöst, så kan jag ringa när det passar mig.

Ja ni ser, jag har redan tappat tråden i den här texten för att jag har så himla mycket att berätta, så mycket att dela med mig av, och för mig är det viktigt att prata om lösningar inte bara problem. I vilket fall så är det väldigt utmattande att konstant fokusera på saker som ska upprepas hela tiden eller som aldrig blir riktigt klart (t ex städning, men det är ett helt kapitel för sig, handlingen också). Det finns något positivt med att behöva kämpa för att klara vardagen, jag behöver bli bra på att hitta strategier (mina uppenbarelser).

Nu är det dags att deklarera. Eftersom jag sålde min lägenhet och blev delägare i vårt drömhus så är det inte lika enkelt som det brukar. Jag är bra på sånt här, ekonomi är kul men med ansvar för en bebis är det svårt att koncentrera sig längre stunder, och längre stunder är precis vad som behövs för att jag ska kunna få ordning på alla papper, kunna ta in den nya informationen och fylla i rätt uppgifter. Tack och lov så har jag en sambo som kan ta barnet så det kommer bli gjort, och i tid, men bara för att jag bad om hjälp.

Jag började med samma strategi som jag alltid haft, kan själv, och med andras ord ekande i mitt huvud ”du får bara ta och skärpa dig lite”, ”det där fixar du”, ”om du bara organiserar dig bättre…” Jag försökte fixa det när barnet sov. Problemet är att hon är inne i en mental utvecklingsfas så hennes sömnrutiner är rubbade, hon sover oroligare och har svårare att komma till ro. Det gick bara inte.

Min partner vill att jag ber honom om hjälp, att jag gör honom delaktig. Han vill veta vad jag känner och behöver. Det här har han sagt massor av gånger och oftast väntar jag tills jag bryter ihop men den här gången hörde jag hans röst i mitt huvud ”du måste be om hjälp älskling, jag finns här”. Nu har jag gjort det och deklarationen går sakta framåt men den kommer komma in i tid och vara korrekt. Jag kunde även lära mäklaren något nytt, ränteskillnadsersättningen är avdragsgill.

 

När vi nu ändå är inne på att be om hjälp så kan jag stolt berätta att jag har fått en ny LSS-handläggare och kommer få boendestöd igen, vilket innebär att jag kan få hjälp att planera och genomföra min vardag, att jag inte behöver vara beroende av mina närmaste, ligga dom till last eller känna att jag står i tacksamhetsskuld. Jag är självständig och tar ansvar för mina svårigheter. Jag fixade även det genom att be om hjälp.

Jag lyckades ju inte hitta informationen jag behövde på kommunens hemsida och inte heller växeln visste till vem jag skulle ringa. Jag fick rådet att ringa vilken handläggare som helst på telefontiden 8-8.30 och låta den koppla mig rätt. Det här skapade bara massor av ångest; jag har svårt att ringa (boendestödet brukade hjälpa mig med det och tidigare min mamma), just den tiden är mitt i våra morgonrutiner (som kräver massa fokus från mig för att bli av) och jag vet inte hur mycket information jag ska ge och vad som är relevant när jag presenterar mig och mitt ärende.

Jag gick först i baklås men efter ett par veckor så tog jag mod till mig och ringde min gamla LSS-handläggare och bad om hjälp. Vi hade ett jättefint samtal, jag passade på att tacka henne för allt stöd genom åren och hon sa att hon kommer sakna mig, kul att kunna göra avtryck. Jag kommer alltid tänka på henne med värme, verkligen rätt person på rätt plats. Hon gjorde något hon verkligen inte hade behövt och fixade allt åt mig. Redan dagen efter blev jag uppringd av min nya handläggare.

Mitt gamla boendestöd undrade vad jag gjorde som fick den hjälp jag behövde och utan större problem, jag klurade på saken och kom fram till att allt handlar om ödmjukhet.

Konsten att be om hjälp:

  • Ställ frågan utan krav (kan den personen inte så fråga någon annan, fråga gärna om hen vet var du kan vända dig)
  • Ge utrymme för den som hjälper att komma med en lösning (hen kanske vet något du inte vet)
  • Var delaktig (gör det tillsammans, ta ansvar för det du kan)
  • Se den andra personen (var tacksam, visa att du ser vad hen gör för dig)
Annonser