Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag liksom många andra kämpar med vikten men ännu mer med min kroppsuppfattning. Jag är uppväxt med en kurvig men normalviktig mamma som tyckte hon behövde gå ner något kilo, mormor och farmor bantade och samhällets vikthets kröp in både via media och vänner.

I början av lågstadiet var jag minst i klassen sen flyttade det in en tjej som var mindre än mig. Jag tror det var där någonstans det började, vetskapen om att inte vara smal nog, men det blev värre när min kropp började förändras i samband med puberteten. Jag kunde inte acceptera det, varken förändringen eller den oönskade uppmärksamhet jag fick för min kropp så jag försökte dölja den i kläder med storlek XL samtidigt som jag visste att jag var tjock trots att skolsköterskan sa att jag behövde gå upp 10 kg.

Det var i högstadiet jag bestämde mig för att jag var råfet om jag skulle väga mer än 49 kg, jag var 163 cm (nu efter graviditeten har jag krympt en). Det var också då jag började hoppa över måltider (åtminstone delvis för att skolmaten var äcklig), åt höga doser receptfria smärtstillande för att lindra huvudvärken, upptäckte att koffeintabletter minskade mitt behov av sömn och gjorde mig lite mer skärpt. Det var då mat började ge mig ångest och skuldkänslor, främst pga den industriella matproduktionen. Jag visste mycket väl hur djuren plågades, vattnen övergöddes, hur ovarsamt både råvaror och anställda hanterades och hur sopberget växte. Det var även då jag började svimma i tid och otid, fick blod- och vitaminbrist, blev sjuk allt oftare, började må illa när jag åt och upptäckte fördelarna med självskador.

Första året i gymnasiet fick jag diagnosen magkatarr, samtidigt lanserades magsårsmedicinen Losec och min privata läkare föreskrev mer än högsta rekommenderade dos eftersom den inte tog bort illamåendet och det konstanta gnaget inombords. Jag hoppade numera över både frukost, lunch och mellanmål. Eller lunch åt jag ibland för jag hade fått läkarintyg på att jag skulle få välja mellan vegetarisk och ordinarie kost så ibland fanns det något ätligt annars blev det mest fil med cornflakes och socker. Nu hade jag även börjat röka och dricka. Av mina vänner lärde jag mig knep för att bli av med hungern och ibland hände det att jag spydde blod. Jag visste vid det här laget mycket väl att jag var fet, ful och fel och hur jag än försökte så lyckades jag aldrig så jag insåg att jag inte hade någon framtid.

Jag var 19 när jag flyttade hemifrån. Det var tidigt 90-tal och snabbnudlarna lanserades. Jag lärde mig hur jag kunde piffa upp dom och hur jag kunde krydda popcorn för att få en illusion av att äta mat. Mina futtiga slantar valde jag att lägga på cigg och festande. Jag kunde börja med att dricka en Guinness för att den mättade mer och jag inte hade ätit under dagen. Jag brukade hosta upp floskler som ”Det är dumt att vänja magen vid för mycket mat” och ”Svältfödda råttor lever längre”. Jag hade nu som mål att dö när jag fyllde 27. Det blev inte bättre av att leva i destruktiva relationer och att få hur mycket kodein jag ville utskrivet.

När jag började plugga i mitten av 90-talet så blev det mer ordning på både mig, träning och maten men jag började gå upp i vikt, vilket min dåvarande sambo anmärkte på så ofta han kunde. Han kunde nypa mig i sidan och säga ”Här sätter det sig” när vi satt i soffan och åt chips eller daska till mig i rumpan och säga ”Dallrande aladåb” Något han började med efter jag hade berättat om hur jag kämpade med min kroppsuppfattning och skeva förhållande till mat. Jag hade blivit normalviktig men i mina ögon helt oviktig.

Det var när jag äntligen lämnade honom som jag mådde så pass dåligt att jag helt gav upp och sjönk in i mitt missbruk för att slippa känna mer. Drogerna tog mig till botten på mer än ett sätt. När jag kom ut från avgiftningen hade jag gått upp till 42 kg och gjorde en första utrensning i garderoben av kläder jag var ”för tjock för”, bl a åkte en tisha i storlek 140 cl, och då gick det upp för mig hur sjuk jag var i mitt sätt att tänka.

Sen jag blivit drogfri har jag jobbat rätt mycket med min relation till min kropp och till maten. Jag har gått på matsamtal på vårdcentralen för att få lära mig vad, hur och hur mycket jag ska äta. Jag har jobbat med min kroppsliga självkänsla genom en självhjälpsbok, Body Confidence av Astrid Longhurst. Men framförallt har jag observerat mig själv och brutit mina destruktiva mönster. Det är ett fortgående arbete.

Stolt, målmedveten, välbefinnande, träning

Jäkligt nöjd efter ett av mina första löppass på två år

Jag blev mamma för snart ett år sedan, det förändrade min kropp. Jag är dessutom över 40 år och inte direkt världens bästa på att planera och prioritera maten. Enligt BMI är jag överviktig och enligt min våg indikerar min mängd kroppsfett på att jag lider av fetma, ingen av dom tar med i beräkningarna att jag ammar och just nu har storlek 70K i BH-storlek.

Jag vill verkligen inte att mitt barn ska behöva bära det självhat och kroppsförakt jag burit. Visst media och vänner har makt men det är i hemmet grunden läggs, det är ett stort jävla ansvar jag har som förälder. Jag tänker att det viktigaste är att jag satsar på varaktiga livsstilsförändringar, att få rutin på att träna åtminstone 30 minuter om dagen och att äta regelbundet och en balanserad kost. Det kommer inte bara göra mig till en god förebild och lägga en god grund för mitt barn utan även öka mina chanser att leva så länge att jag får uppleva barnbarn.

För inte allt för länge sedan började jag hitta på ursäkter till att väga mig varje dag och mitt mående började styras av vad vågen visade. När jag hoppade på en meditationsutmaning ”Shedding the weight” insåg jag att viktfixeringen vägde tyngre än allt mitt kroppsfett så jag började med att ställa undan vågen i de 3 veckor meditationen pågick. Jag ställde även påminnelser i telefonen när jag ska äta för att inte bli för hungrig, då äter jag sämre och mer, och börjat träna regelbundet (men det är en annan historia).

När de tre veckorna gått bestämde jag mig för att bara väga mig på måndagar. Tänkte att nu vet jag fallgroparna och kan känna igen mina sjuka tankar. Redan andra veckan hade jag gått upp i vikt och trots att jag visste att det var dags för ägglossning så började jag försöka hitta vad jag gjort för fel. Strax innan hade en vän från min mammagrupp på Facebook postat ett inlägg om hur hårt hon kämpat förra veckan och hur besviken hon var över att ha gått ner så lite så när jag som bäst stod där och letade fel så började mitt eget kloka råd till henne ringa i mitt huvud: ”Skit i vikten, det är känslan som är viktigast. Du vet ju hur bra du kämpat. Det är ju en varaktig livsstilsförändring vi vill göra, det måste få ta tid.” Jag försökte ändå hitta på ett sätt att vältra mig i självklander men en annan vän i ovannämnda grupp postade ett inlägg från MammaFitness om vad som kan påverka vikten och jag var tvungen att ge mig för jag visste att det stämde. Hade jag varit mer lagd åt ett annat håll hade jag sagt att det var ett gudomligt ingripande.

Imorgon är det måndag igen, vägdag och dags att kämpa mot mina demoner. Förra veckan hade jag gått ner mer än väntat, troligen för att jag hade skött träningen perfekt och kommit igång med löpningen igen. Det har jag inte kunnat den här veckan bl a pga krassligt barn som behövt ha mig nära, även maten har haltat mest för att jag varit slut.

Jag skulle kunna sluta väga mig igen och bara gå på känsla men tyvärr bidrog det till min övervikt till att börja med. Det och att jag ätit fel och för mycket. Jag får börja se på det på ett annat sätt och inse att perfektion inte är det enda som räknas som lyckat.

Den här veckan har jag förutom gett mitt barn den närhet hen behöver, lyckats träna åtminstone hälften av tiden jag satt som mål och gjort andra bra saker som varit viktiga för mig och som behövt göras. Dessutom har jag haft tid att stanna upp och njuta av livet och skönheten i vardagen och både kunna ge och ta emot kärlek. Det ser jag som verklig framgång.

Jag vill inte längre kriga mot min kropp eller mot mig själv. Jag är bra som jag är även om det alltid kommer finnas utrymme för förbättring.

Annonser