Etiketter
avlivning, äga höns, döden, Höns, hönsslakt, Hedemorahöns, hedemorakycklingar, kycklingar, Livet, Livet på landet, respekt
Eutanasi, barmhärtighetsmord, avlivning. Återigen slås jag över hur svårt det kan vara att tala om döden, särskilt för att jag känner att jag saknar ord. Inte så att jag är ordlös, snarare ordfattig (ändå är jag väl medveten om att jag har ett rikt ordförråd) men vi talar inte så mycket om döden. Inte i klartext. Flummiga omskrivningar finns det gott om men dom vill jag inte använda, det känns oärligt och fegt för mig. För vagt. För bäddat för missförstånd. Och det ger mig en obehagligt klibbig känsla som av att försöka slippa undan.
Jag tror att genom att inte respektera och våga bemöta döden så tappar vi respekten för livet; för vårt, för andras, för djurens/växternas/mikroorganismernas/planetens och universums liv, och i förlängningen förmågan att leva fullt ut på ett rent personligt plan.
Idag var jag tvungen att ta det tunga beslutet att avsluta ett annat liv, ett som jag under månader byggt upp en relation till. Brunhilde, vår älskade hönsmamma som i våras ruvade fram vår första kull kycklingar, har sedan en tid varit hängig. Jag har googlat, läst böcker, rådfrågat i forum och min man har pratat med en veterinär, vi har verkligen gjort allt vi kan men hon har inte blivit bättre. Nu när vi kom hem från vår sexdagarssemester såg vi en markant försämring, trots att hönsvakten verkligen pysslat om henne enligt konstens alla regler, så jag fick läsa på om hönsslakt (åter ett ord som känns lite opassande i sammanhanget).
Vi bestämde oss för att göra det så stressfritt som möjligt för Brunhilde. Jag lyfte upp henne i famnen och bar ut henne till kubben. Hon var helt lugn när slaget från gummiklubban föll och gjorde henne medvetslös, det är lag på att djur ska bedövas innan slakt, strax därefter blev hon halshuggen av yxan (en ärofylld död i det feodala samhället, antagligen för att det går så fort). Det kändes förvånansvärt lätt, antagligen för att jag visste att det var rätt beslut. Det hade varit grymt av oss att låta henne plågas längre.
Tack Brunhilde för allt; för kycklingarna, för alla ägg, för att du varit så fin mamma och för allt du lärt oss (särskilt mig)! Ditt liv var en gåva och tack vare dig vet jag hur jag ska ta hand om ruvhönor, kycklingar, konvalescenter, höns i allmänhet och hedemoror i synnerhet. Jag har lärt mig mer om sjukdomar, ohyra och näringslära och steg för steg blir både hönshus och hönsgård säkrare, trivsammare och mer hygienisk. Du har helt enkelt hjälpt mig bli en bättre hönsägare, tack!