Etiketter
asperger, Atypisk autism, autism, Autismspektrumtillstånd, ångest, övervikt, fattig, fattigdom, Förbereda sig, funkis, hantera känslor, hantera vardagen, Hopp, Känslor, låg inkomst, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, neuropsykiatriska funktionshinder, NPF, politik, skriva, småbarnsförälder, Tolerans, utanförskap, vardagsproblem, vardagsstrategier
Jag ska fotograferas på tisdag och har fått ett långt brev med saker att tänka på gällande klädsel. Fotograferingen äger rum efter en två dagar lång konferens så jag måste tänka ”rätt” när jag packar.
Packningen måste göras nu (söndag kväll) för vi åker tidigt imorgon. Jag ligger på sängen med tårar av ilska, skam och sorg. Jag kan inte följa klädkoden.
Jag har varit fattig så länge att min garderob har stora hål. Jag har dessutom gått upp i vikt vilket gör glappen ännu större. Plus att det är svinvarmt ute så ännu mer kläder går bort.
Jag vet hur mycket väl kläders makt, har pluggat dräkthistoria på universitetet, men har aldrig hittat motivationen att foga in mig i den mall som förväntas av min roll. Behovet att få vara mig själv är starkare än behovet av grupptillhörighet. Inte alldeles ovanligt för personer på autismspektrat.
Min smak passar inte in i koden, jag passar inte in i ramen. Jag försöker tänka att jag är bra som jag är och att folk som inte kan se förbi dumma mallar går miste om mycket i livet.
Ändå det är jag som ligger på sängen med tårar trillande av skam och kläder som inte alls kommer vara representativa för att jag inte haft tillräckligt bra framförhållning. För jag har prioriterat mitt barns behov. Den enda strategin jag kan använda är att hålla huvudet högt, bära mina kläder med stolthet för jag tycker om dom även om dom, liksom jag, inte följer normen.
Villfarelser http://villfarelser.nu/
Jag skrev inlägget igår delvis som ett sätt att bearbeta känslorna som var så starka att jag bara ville vägra vara med. På fotograferingen, konferensen, i partiet (bilderna är för valkampanjen) och i livet. Det är en av dom svåraste bitarna med NPF för mig, känslorna blir så oproportionerligt stora ibland. Att skriva är ett bra sätt för mig att få landa och brukar leda till att jag kommer på lösningar. Lösningar som är bättre än att dö eller stänga av och sluta mig inne.
Idag ser jag framemot konferensen. Känner mig fortfarande orolig för fotograferingen, men mest för att stå framför kameran. I min väska ligger några av mina favoritplagg, vissa tänker jag handtvätta på hotellet.
Mitt parti kämpar för allas lika värde, för att göra livet lättare för dom med låg inkomst, för att alla ska kunna vara med i samhället på sina villkor utifrån sina förutsättningar. Så det vore orimligt att jag skulle bli bestraffad på grund av att jag inte haft råd eller framförhållning att köpa en ny sommargarderob som är representativ i en konservativ mening men med min twist. Jag tänker att det viktigaste är att jag visar vem jag är och att jag trivs med det jag har på mig.
Nu tänker jag väcka mitt sovande barn så vi kan åka på konferens och ha kul. Förstå att partiet ordnar barnpassning åt dom som behöver för att föräldraskapet inte ska vara ett hinder. Det tycker jag är något för resten av Föreningssverige att ta efter.